Lilla pojken min! Igår var vi på besök i skolan där han ska gå tillsammans med kusinen och fick titta in i klassrummet och matsalen och slöjdsalen och det mesta. Vi såg den snöiga fotbollsplanen där det både blåste full storm och haglade. Lilla J var nervös och spänd, men också lite orolig över hur allt skulle gå. Vi fick träffa någon som var ansvarig för klasserna 1-4 och som bara pratade isländska, förutom de gånger hon försökte prata engelska med Lilla J som han inte heller förstår. Jag översatte och tolkade. Återträffen med kusinen utanför skolan var dock magisk! Dom sprang och kramade varandra och sedan släppte de inte varandras sida. Läraren frågade kusinen hur det kom sig att de kunde prata med varandra; ”Tja, jag pratar isländska och Lilla J pratar svenska och så funkar det bara”. Inte svårare än så alltså.
Efter skolträffen följde kusinen med oss hem till lilla lägenheten och så lekte de och spelade playstation resten av eftermiddagen.
På kvällen åkte vi till farmor och farfar och åt middag ihop med kusinen, hans syskon och farbror med fru. Jag pratade i alla fall bara isländska, även om det låter som ett dagisbarns nivå.
På kvällen ville Lilla J inte gå och lägga sig. Inget ovanligt i sig, men anledningen – att han inte ville att det skulle bli morgon för att han inte ville gå till skolan – det har faktiskt aldrig hänt förut. Lilla J är en otroligt framåt person, jätteduktig i skolan och har en miljon kompisar. Han pratar gärna och enkelt med alla som han träffar och han är snäll, smart och rolig. Igår kväll var han ledsen och liten och inte sig själv.
Vi pratade om hur han kände sig och han berättade att han var så orolig över att han inte skulle förstår något alls och att inte ha någon att leka med. Han var säker på att han inte skulle förstå läraren och att alla ämnen skulle vara svåra. Till och med matten som han annars är så duktig i skulle vara svår! Han somnade sent, med tårar på kinderna och handen i min.
På morgonen hade det snöat, livet var lite enklare och vi gjorde i ordning matsäcken och fyllde vattenflaskan. Här på Island har alla barn med sig nesti, matsäck, varje dag för att äta i klassrummet någon gång på förmiddagen. På lunch får man boka och betala för barnet och alla barn har sitt eget nummer att säga i matsalen så att man får sin lunch. Annars kan man välja att ta med sig egen lunch om man inte vill betala.
Vi tog bilen till skolan, egentligen tar det bara tio minuter att gå men det blåste snöstorm och var allmänt isländskt ute så vi valde bilen denna tunga morgon…
En bra sak med den isländska skolan enligt Lilla J är att man inte måste vara ute fram till skolan börjar. Här får man spendera halvtimmen innan skolstart inne i sitt klassrum. Vilken lyx!
Lilla Js riktiga lärare har tyvärr covid, en skenande mängd covid i det här landet, så en tillfällig lärare tog emot oss. Det visade sig att hon pratar norska och alltså både förstår och kan göra sig förstådd hos Lilla J.
Jag verkligen såg hur axlarna sjönk ner på honom, hur han kunde andas ut. Han fick erbjudandet om att följa med en klasskompis till biblioteket och hitta en riktigt enkel bok för att ha att läsa innan lektionen skulle börja och jag behövde inte ens följa med. I klassen går det också en flicka som bott i Sverige förut och fortfarande kommer ihåg lite svenska.
Men Lilla J är så duktig och fantastisk! Bara anpassar sig och flyter med och försöker. Nu sitter jag utanför klassrummet och väntar till dagens första lektion är slut. Jag har lovat att stanna så länge som han vill, men jag tror att han kommer säga att det räcker fram till rasten. Då ska hans klass ha fotbollsplanen, och där finns det ju bara ett språk. Är du bra så är du bra.
Hans lärare kommer ibland ut till mig för att uppdatera hur det går. Nyss kom hon ut och berättade att han läst lite för henne och att han var ” så duktig”, uttalar orden jättebra och redan har läst ut boken. Som mamma får man skryta om sina barn, det vet ni va?
Det ska bli spännande att höra vad han tyckte om sin första dag i skolan! Kanske är det inte bara skit ändå…
Livet på Island 