Förra helgen var vi i det fantastiska området Þórsmörk, ett par timmar ifrån Reykjavik. Där vandrade vi, bodde i stugor, grillade och lekte med kompisar i olika storlekar och ålder. Två nätter sov vi i sovsäckar på britsar, femton personer i samma rum, åt havregrynsgröt till frukost och saker som att lätta att bära till lunch.
Att vandra är något av det bästa jag vet här på Island och det var på det här stället min allra första vandring skedde. För att komma hit behöver man åka genom flera stora floder och det krävs bilar eller bussar med höga hjul för att ta sig fram.
I dalen mellan Básar och Lángidalur.Lilla J på en av topparna.Bergsorten till vänster kallas moberg, och är något kvar från istiden som blivit klämt mellan is och lava och är poröst.Vid flaggstången fanns det telefonnät.Paus på väg upp i värmen.Stora A och Lilla J. Lilla J letar fyrklöver. Här finns ett hemligt ställe där det växer flera hundra inom bara en liten plätt. Några av dom fick följa med oss hem och bo sig platta i en bok.
Ja men hej på er! Det händer mycket här på Island, men inte så mycket på bloggen. Det kommer!
Jag har tänkt skriva om påsken och söngvakeppnin (melodifestivalen) och utflykter, men det har jag uppenbarligen inte gjort. Och medan vi väntar på det så får ni hålla till godo med två filmer från påsk och utflykt.
Mars i det här landet. Det var faktiskt en rätt värdelös månad. Kanske berodde det på vädret, kanske på mörkret, kanske på isoleringen inomhus. Jag vet inte. Men vi släpper det för att inte hamna på fel sida av galenskapen.
Men vi har fått se vårt dansande norrsken några av de kvällarna då mörkret fortfarande legat kvar och molnen tillfälligt vikt åt sidan.
Nåja, april har hittills bjudit på ganska bra väder. Stormarna har avtagit, mörkret har skringrats och solen har stigit upp. Själva idén med att åka till Island har ju hela tiden varit, förutom att träffa vänner och släkt, att få chansen att se landet och åka på utflykter. Vi älskar utflykter! Lilla J brukar be om att vi ska cykla, gå eller åka bil åt okända håll för att helt enkelt se var vi hamnar och jag tycker det är genialt.
Men med vädret som varit har vi väldigt ofta blivit isolerade hemma i lägenheten eller hemma hos andra och det har slutit lite på åtminstone min mentala hälsa. Jag vill verkligen inte gnälla eller låta som om jag är missnöjd med att vi åkt hit. Men jag antar att det är okej att känns sig lite sämre ibland. Mest har jag tvivlat för Lilla Js skull. Ett tag i februari och mars var han ledsen när jag hämtade honom från skolan eftersom han upplevde att han inte hade några kompisar och att han var mycket själv. Som mamma är det extremt hjärtskärande att stå bredvid vid sådana tillfällen! Lilla J är enormt social och har mängder med vänner där hemma i Sverige. Det knackar konstant på dörren och vännerna kommer och hälsar på. Naturligtvis är det inte på samma sätt här, men ett tag var det tufft. Jag har pratat om det en del i den här intervjun (på isländska men fungerar bra att läsa med hjälp av google translate). Lilla J är väldigt nöjd över att vara lite känd på Island!
Nu har han varit på sitt första isländska kompiskalas och landat lite bättre. Jag är seriöst så imponerad av den lilla människan och hans förmåga att anpassa sig och att alltid se det positiva med livet. ❤
Jag tänkte att vi skulle prata lite om isländska namn, som ju är en hel vetenskap. Eller i alla fall ett väldigt diskuterat och specifikt ämne. Jag tror att de flesta vet att när ett barn föds här får det efternamn efter sin pappas förnamn. I vissa fall kan man också få mammans förnamn som grund i efternamnet, men det är mycket ovanligare. Barnets egna förnamn hålls alltid hemligt fram till dopet. Barnet kan kallas strákurinn, pojken, stelpan, flickan, eller barnet fram till dess. Isländska föräldrar har ett halvår på sig innan namnet behöver rapporteras in till personnamnsregistret, annars kan de få böter på grund av försening. För att ett barns namn ska bli registrerat behöver det vara ett av namnnämndens godkända isländska namn. Det finns naturligtvis en lista på över godkända namn, om man skulle vara i tvivel. Är du isländsk medborgare och född i Island behöver alltså namnet vara ett av de godkända för att du som medborgare ska få lov att skaffa pass till exempel.
Men i alla fall; strákurinn föds och hans namn hålls hemligt, men genast bestäms vilket efternamn barnet ska få. Hans pappa heter kanske Stefán, och då får barnet efternamnet Stefánsson. Stavningen med enbart ett s är inte tillåtet, för namnet ska vara i formen genitiv, som alltså bestämmer ägande. (I de fall man inte vill ha två s kan man lägga in förnamnet i genitiv form istället, som exemplet Sigurðsson: Sigur-dson är alltså inte tillåtet förrän det skrivs om till genitiv som i Sigurðarson där Sigurðar står för ägande.) Om pojken sedan tidigare har en syster så heter hon alltså då redan Stefánsdóttir i efternamn. En familj med två barn – en flicka och en pojke – på Island har oftast fyra efternamn. Pappan har efternamnet från sin pappas förnamn med ordet son efter, mamman har efternamnet från sin pappas förnamn med ordet dóttir efter och barnen har pappans förnamn med dóttir respektive son efter.
Det finns några få familjer med efternamn som är tagna och de ärvs då på ett vanligt sätt. Lilla J heter till exempel inte Jónasson, som han egentligen skulle gjort, för hans pappas familj har ett av de få efternamn som består av ett taget namn. Nu för tiden får man inte introducera fler tagna efternamn på ön, men de som redan finns får leva kvar så länge släkten gör det. Lilla Js kusiner heter följaktligen inte Bjarkasson och Bjarkadóttir som de enligt isländsk namnlag skulle utan har tagit familjenamnet. Barnen mamma heter dock efternamnet tagit från hennes pappas förnamn. När det gäller förnamnen så finns det några regler att förhålla sig till. Namnet får inte riskera att orsaka den som har det problem och det får inte stå i konflikt till det isländska språksystemet. Det måste också skrivas enligt isländsk skrivpraxis om inte traditionen säger annat. Om namnet inte godkänns av namnkommittén måste föräldrarna byta namn på sitt barn. En isländsk medborgare får inte ta sin makes eller makas efternamn, därför heter gifta par aldrig samma efternamn.
Jag och Lilla J heter samma efternamn, alltså namnet från Lilla Js pappa som ju hade ett taget efternamn.
När det gäller förnamn så har islänningar ofta namn som påminner om den gamla asatron. Namn som Oðinn, Þor, Huginn (uttalas dock typ Hyan) och Muninn är vanliga. Men också namn som på något sätt påminner om naturen som Jökull (glaciär), Örn, Hrafn (korp), Hekla (en vulkan), Katla (en annan av vulkanerna), Sóley (smörblomma), Hrefna (vikval), Sóldís (solgudinna) och Kolbrún (den kvinnliga formen av mörkbrun) där samtliga är tagna från listan med de hundra mest populära namnen i landet.
Hrafninn (korpen) på Lilla Js hemväg från skolan. Foto av Lilla J.
Men gud, hur lång är denna vintern? Så tänker jag i princip varje dag när jag kliver ut genom vår ytterdörr, upp på den snödriva som bildats som en evighetslång tröskel på vägen mot soptunnorna. Överallt ligger det snö! Överallt är det sjöar av tö man måste vada igenom. Överallt blåser det stormur. Men idag har solen strålat, i alla fall en liten stund av dagen, och vi kan till och med se marken här utanför vårt hus.
Så det var ganska dålig tajming att Lilla J vaknade upp med feber och klen uppsyn. Han fick så klart stanna hemma från skolan och i covidtestet jag just tog på honom fanns det två streck. Så här sitter jag en fredagkväll och inväntar min variant av pandemin. Jag undrar lite hur det känns att tappa smak och lukt? Här, där allt varmvatten luktar äggprutt, kanske det inte är så farligt ändå. Lite luktlös duschning känns nästan som en befrielse nu när jag tänker efter! Men jag ska ta ett till test på honom lite senare idag bara för att vara säker. Det där lilla strecket var så svagt ju… Än så länge har vi klarat oss utan en enda coronabacill och det i sig är lite av ett konststycke här på ön där nästan alla antingen har just nu eller redan har haft covid. Just nu ligger den lilla mini me på soffan med strax under 40 graders feber. Själv hoppas jag att mina tre sprutor vaccin ska stå emot det mesta. Här på Island har förresten de flesta barn också vaccinerat sig och det anordnas via skolan. Lilla J hade också den möjligheten, som boendes på ön, men vi tackade nej och i dagsläget väljer jag att lyssna på de svenska läkarnas åsikt i frågan.
Ungefär samtidigt som fettisdagen i Sverige firade Island både bolludagur (bull-dagen) och Öskudagur (Askonsdagen) Bolludagur som tradition har firats sedan slutet av 1800-talet och kommer närmast från Danmark. På bolludagur äter islänningarna tillsammans mer än en miljon bullar, fyllda med grädde och sylt och med choklad på toppen. På Öskudagur var det förr i tiden meningen att flickor skulle sätta fast små påsar med aska på ryggen på den de var förtjust i och pojkar skulle göra samma sak, men med pärlor i påsen istället. Nu för tiden är Öskudagar mer som Islands egen Halloween, där alla barn klär ut sig och gör roliga saker hela dagen i skolan. På Lilla Js skola fick de äta popcorn och kolla på film.
Lilla J ville självklart vara en kopia av den stora idolen Jack Sparrow, från Pirates of the Caribbean. Efter en tur till Søstrene Grene för en röd duk och garn och HM för smycken och två skjortor blev han förvandlad. Kompassen är en present från min minsta syster för flera år sedan och den hade jag med mig hemifrån. Han var så nöjd och glad denna dag!
Så, nu lämnar jag detta splittrade inlägg för den här gången och laddar upp för både den svenska och den isländska mellofinalen imorgon. Den skulle vi sett hos några kompisar men… 40 graders feber talar emot.
I helgen som gick var det första gången sedan vi kom hit som jag kände en liten del hemlängtan. Jag är förvånad över att det tagit så lång tid, samtidigt som jag är förvånad över att jag alls kände det. Det är svårt att förklara, men jag är rätt bra på att liksom skärma av saker jag inte borde bry mig om. Alltså om jag vet att jag ska vara här på Island i ett halvår, då ställer jag in mig på det och tänker inte så mycket på det som jag lämnade kvar eller sådant som vanligtvis tillhör vardagen.
Men jag tror att det beror på flera saker; självklart situationen i Ukraina och på att jag känner mig maktlös här borta, på en ö som inte tar emot många flyktingar alls. Långt ifrån hjälpsändningar och att öppna sitt hem. Det är jobbigt att i princip inte kunna göra mer än att skänka pengar. Att våren verkar ha kommit till Göteborg och Kungälv spelar också in. Eller jag vet inte, det tänker man väl alltid när februari övergår i mars och så kommer det ändå ett snöoväder efter en vecka. Men i alla fall, så är våren definitivt mer på gång där hemma än här på Island.
Här avlöser stormarna varandra, där vindstyrkor runt trettio sekundmeter inte är ovanligt. En gång var till och med skolan stängd här på grund av oväder, men då var det 37 s/m. Det skickades ut ett mail till alla föräldrar om en röd varning, det betyder alltså att man inte bör gå ut. Vädret klassas dagligen som rött, orange, gult eller grönt. Det finns många ord för storm och snö här har jag märkt eftersom jag flera gånger dagligen får pushnotiser från väderappen veður: Snjókoma, éljagangur, snjóél, skafrenningur, hrið, úrkomu, hvassviðri, rok, stormur.
Vägen till sommarhuset, som man säger här. På vägen dit gick det bra att köra, på vägen hem fick Lilla Js farfar först ringa bonden för att han skulle ploga vägen och sen fick vi kolla på kartan vilka vägar som ens var öppna hela vägen tillbaka till Reykjavík. En av tre, visade det sig. Dagen efter var alla stängda.Vi åkte på utflykt till Gullfoss, det mest kända isländska vattenfallet, som ligger i den berömda gyllene triangeln. Lilla J försöker stå upprätt i kulingen som ven runt oss men det var svårt! Vi fick göra som de isländska hästarna; ställa oss med rumpan mot vinden.Vi har varit där en massa gånger tidigare, men häftigt att se det även i fruset tillstånd. Gullfoss ligger bara en knapp halvtimma från sommarhuset.I veckan som gick har det också varit vinterlov. Vi hyrde skidor för hela veckan med planen om att ta oss upp till skidorten Bláfjöll bara tjugo minuter härifrån. Men den var stängd på grund av vädret, vad annars, och utan el under nästan en vecka. Först under söndagen på lovets sista dag öppnade det igen. Vi åkte dit några timmar med en familj från Lilla Js stora släkt innan stormen återigen stängde ner. Men i Reykjavík finns det också tre lokala skidbackar med en knapplift i varje, så där roade vi oss några eftermiddagar. Bilden är från Bláfjöll.
Jag är också säker på att den stora hemlängtan kommer sig av att mina föräldrar nu bokat in en vecka på besök hos oss i maj. Det längtar vi efter! I maj börjar dessutom lågprisflygbolaget flyplay.se flyga direkt från Landvetter. Det är faktiskt otroligt bra! Även våra fantastiska grannar i Kungälv har bokat in sig på besök senare under sommaren. Vi planerar för allt vi ska hitta på med våra besökare.
Men nu tar vi nya tag den här veckan och drar ner gardinerna för att slippa se snön som yr på tvären utanför fönstret. Våren kommer säkert snart.
På Island firas Þorrablót (Þ uttalas th), en högtid med början i januari där man äter gamla, ruttna och sura djur. Helst sådana delar på djuren som man aldrig annars väljer från menyn; som ansikten, pungar och tungor.
Förr la bonden på gården bland annat inälvor och kött som blev över från djuren i en tunna, hällde på salt och vassle och satte på ett lock innan man lämnade det där för att liksom gosa till sig några månader. När så det nya året kom och vintermånaden Þorri började i slutet av januari var det dags för fest! Månaden inleddes då med Bóndadagur – bondens dag – och det var han som skulle firas med den utsökta måltiden.
Þorrablót är en gammal sed som sedan ett tag tillbaka fått ett uppsving i popularitet, även om merparten av islänningarna kanske mest tvingar i sig maten eftersom den alltid kombineras (och naturligtvis sägs smaka bäst med) Brennivín, den inhemska snapsen med isländska kartan på framsidan. Under Þorrablót är det inte ovanligt att man samlas till Þorrablót-fest, tänk lite som ett julbord, fast med mest äckliga saker.
I alla fall. Vi har ju sagt att vi ska ta seden dit vi kommer, alltså hit, så då måste vi självklart prova även denna del av landets historia. Här har ni alltså provsmakning av Þorramat; fåransikte, rutten haj och fårpungar. Varsågoda!
Lilla J var väldigt spänd inför den här, som han kallade det, challengen – att äta det äckligaste vi hittade i affären under þorrablót.
Jag börjar kanske ändå landa någonstans i att detta äventyr inte bara var en hastig nyck från en mamma som aldrig kan sitta stilla, i alla fall mentalt. Det är så klart för tidigt att avgöra och jag vet att det kommer att gå både upp och ner under vår tid här. Men än så länge, fram till nu, har det gått smidigt och varit roligt och värt det. Än så länge har vi lyckats hålla fast i vår ursprungliga plan; att åka på små äventyr för att upptäcka denna vår nya värld. Vi väntar fortfarande på norrskenet, men har varit på några av ställena som ligger alldeles intill där vi bor. Álfanes, Mosfellsbær, Reykjanes, Grindavík.
Lilla J och jag delar dessutom ett stort intresse – att låta bilen ta oss dit vi känner för, utan att vara säkra på var vi hamnar eller vilken väg vi ska välja. Det är ju så spännande! Ofta säger han: kan vi inte ta den vägen, den som vi inte åkt förut. Så ser vi var vi hamnar. Och det behöver nödvändigtvis inte vara med bil, utan kan lika gärna ske med cykel eller till fots. Det är bara det att på den här ön, där åker man bil. När vi åkte till Reykjanes till exempel, då började dagen med sol och vindstilla, men lagom till att vi kommit upp till de geotermiska källorna, alltså varmt puttrande vatten som luktar äggprutt, blåste det upp och fyllde luften med snö på tvären. Den svarta vägen mellan Seltún och Grindavík försvann i snödis och vind, blev hal av isen som frusit och dold bakom vita sjok av snörök.
Lilla J med utsikt över Kleifarvatn.Seltúnhverir, de heta källorna i Seltún, inbäddade i snö och is.Grindavíks strand, med svart lava och stormande vågor.Dessa vackra vackra hus som är överallt. Mitt i inget, mitt i allt. Jag vill flytta in dem alla. Ödsligt, som färglöst. Med vinden som skaver åt alla håll. Snön som yr, blir till regn och tillbaka igen. ”Här är jag”, viskar landet och alla dess vrår och slätter, berg och hav.
Livet på Island 