Resans första dag

Igår åkte vi färjan från Göteborg över till Fredrikshavn med allt vad det innebär, gungande sjö, wienerbröd i cafeterian, air hockey och spelmaskiner. Det står 1-1 i airhockey efter de två matcher vi körde. Jag fick visa covidvaccinet vid incheckning till färjan, men Lilla J behövde inte visa något alls.

När vi var framme i Danmark körde vi tvärs över Jylland i ungefär 45 minuter innan vi kom fram till Hirtshals. Där checkade vi in på nästa färja, Norröna, som ska ta oss till Seyðisfjörður i nordöstra delen av Island. Incheckningen gick otroligt smidigt och vi behövde inte visa något alls. Personen i kassan frågade bara om vi var covidvaccinerade och hade testat oss. När vi svarade ja fick vi köra rakt igenom och upp på färjan. Lilla J tycker den är väldigt lyxig, medan jag kanske mer känner att den påminner om en något bättre variant av Stena Line. Vi kollade in vår hytt med fönster, dubbelsäng och badrum som tydligen var ”så häftig och lyxig” enligt det lilla ressällskapet. I alla fall var vi tvungna att gå direkt ut på upptäcktsfärd på skeppet. Vi hittade både restauranger, bio, spelrum och teen room där det finns playstations med en mängd olika spel. I övrigt är det väldigt få människor på båten, så vi behöver inte trängas.

Vi somnade när färjan åkte någonstans utanför Norges kust igår och såg en fyr blinka till i fjärran och idag vaknade vi till grå himmel, blågrått hav och vitskummande vågor.

Nu har vi just ätit frukost med den lite extra kryddan av åksjuketabletter och hoppas at vi ska klara oss på det sättet. Det är ett väldigt gungande! Snart ska vi hoppa i en hot tub som vi bokat på övre däck.

Nu åker vi!

Nu har dagen kommit! Bilen är fylld till bristningsgränsen – kaffebryggaren stjälpte nästan det välplanerade utrymmet…

Vi har tömt huset på ömtåliga saker, delat ut nyckeln till hyresgästen och sagt hej då till familjen, kompisarna och katterna.

Om tio minuter lämnar Stena Line Göteborgs hamn. Äventyret börjar!

Du och jag Lilla J.

Ready, set…

Så där ja. Nu är ÄNTLIGEN allt på plats inför vår resa. Bostad hyrd på Island, sysselsättning säkrad, skola tillåten, bil kontrollerad, passnummer korrekta, resor betalda, Spanien avklarat, julklappar inhandlade. Och, sedan idag, även den mest stressframkallande punkten på listan; huset uthyrt, katterna omhändertagna. Det enda jag väntar på är litteraturlistan för vårens kurser som jag ju av naturliga skäl måste skaffa innan vi åker. Listan publiceras i början på nästa vecka.

Just nu är det 21 dagar kvar tills båten lämnar hamnen i Göteborg och vi börjar vårt livs största äventyr. För det måste det väl ändå betecknas som – en flytt (om än tillfällig) till ett annat land, nytt språk i vardagen och nya kompisar runt hörnet? Vi känner oss modiga och nervösa och glada och förväntansfulla på samma gång. Vi ser väldigt mycket fram emot det!

Att sadla om

För två veckor sedan jobbade jag sista dagen på mitt jobb, det tillfälliga jag hamnade på efter att plötsligt ha fått lämna det jag redan hade. Först kände jag mig en hel jävla del orättvist behandlad och utkastad, på grund av hur den tidigare arbetsgivaren hanterade personer och liv, men det övergick snabbare än vad jag kunnat föreställa mig till något som kanske snarare kan liknas vid tacksamhet för att ha hunnit ut i tid. Det låter säkert märkligt och lite bittert, men det är faktiskt absolut inte så jag känner just nu! I det förra jobbet, där jag hade en tjänst som var rolig och inom mitt område, jobbade jag hela tiden. Tillgänglighet dygnet runt är bara förnamnet, och i längden höll det inte. En dag orkade jag inte längre, naturligtvis.

Jag är otroligt tacksam för att jag kom därifrån, även om jag ju så klart hade föredragit att själv vara den som avgjorde när det skulle ske.
I alla fall. För två veckor sedan ja, då jobbade jag sista dagen på skolan där jag hoppade in som vikarie dagen efter jag fick gå från det där jobbet som sög ut all energi och som, på sikt, hade fått allt att trilla omkull. I nästan ett och ett halvt år hann jag jobba på skolan och det fick mig verkligen på andra tankar. Under den här tiden har jag träffat en hel hög med inspirerande människor som har fått mig att omvärdera vad det faktiskt är jag vill göra och bidra med. Jag har varit tvungen att ställa mig frågan; vad är det jag vill göra? Jag insåg ganska snabbt att ett jobb liknande det jag precis lämnat inte stod högt upp på någon lista längre. Jobbet som lämnades hade helt enkelt tryckt undan det mesta av glädjen i arbetsuppgifter och typ av liv jag tidigare hade trott att jag verkligen ville ha.

Efter ett och ett halvt år i skolans värld bestämde jag mig för att börja om. I alla fall för att se om det kunde vara något för mig. I skolans regi fick jag möjligheten att jobba bredvid en så otroligt inspirerande person och lärare på mellanstadiet och det var också hon som, helt utan att själv veta om det, fick mig att fatta det nya beslutet om min framtid. Igår fick jag svaret från universitetet att jag kommit in på den lärarutbildning jag sökt och med terminstart i januari kommer jag påbörja nästa steg i mitt liv. Jag vet inte om det är något för mig, men jag vet att jag verkligen tror det. För så mycket glädje och energi som barnen på skolan gav mig under det dryga året var det längesen jag kände att jag kunde inhämta någonstans. Den insikten ihop med den stora inspiration jag själv kände inför (i princip) varje dag på det tillfälliga jobbet gjorde till slut beslutet enkelt att fatta.

Och nu har jag alltså kommit in på utbildningen, på distans till att börja med, antagen i ”väldigt stor konkurrens” enligt ansvarig lärare på Högskolan jag ska studera på. Fyrtioårskrisen kom tydligen sent hos mig. Hoppas den är värd det!

Motvind och stormar

Vissa dagar känner jag bara att allt liksom vänder sig emot mig. Det spelar ingen roll vad det handlar om, allt som kommer i min väg känns bara som att det går åt fel håll. Svaren jag vill ha ja på blir nej och problem som försvunnit dyker upp igen. Förra veckan och veckan innan dess var precis sådana.

Först försvann den tänkta hyresgästen – hon som både ville hyra huset och ta hand om katterna, vilket gjorde att jag hamnade på noll igen och liksom fick börja om hela processen med att leta person. Och där har jag fortfarande inte kommit i mål. Sen var den bokade lägenheten på Island plötsligt inte längre ledig under den tid vi tidigare pratat om. Och universitetsutbildningen jag sökt för att läsa på distans samtidigt som vi ska vara iväg krånglade. Att ta med bilen över havet var ett problem med en lösning som en dag var en mycket krångligare lösning än vad som först var tänkt. Var det ens genomförbart?
Sen visade det sig, när jag i förbigående bara frågade om ett intyg, att Lilla Js rektor glömt skicka in ansökan till kommunen som man ju måste göra senast tre månader innan avfärd. Och Lilla J var ledsen över att behöva lämna kompisarna och katterna och huset och gud vet vad.

Græna hrygginn.

Så, med detta i närhistoriken kan jag verkligen säga att jag under ett tag tänkte att jag absolut inte orkade försöka dra i det här något mer. Men oftast så är det precis som jag skrev här i början; att vissa dagar är det som om allt går emot och det slår som trötta vågor mot en ensamstående mamma. För att nu dra det kortet. Jag orkar liksom inte. Livet behöver flyga lite, glida iväg på några bananskal, för att det ska vara genomförbart. Jag orkar inte kämpa i motvind hela tiden. Vem gör det egentligen?

Men jag gick och la mig tidigt, i väntan på nästa dag som ju kanske kan bli bättre, många dagar försökte övertyga mig själv om att allt skulle vända igen. Givetvis sa jag inget om detta till Lilla J, för han behöver knappast fler tyngder på sina små axlar.

Nu jinxar jag det genom att säga att det mesta av ovanstående faktiskt har löst sig till det bästa, eller åtminstone är på god väg. Och jag är inte längre övertygad om att det enbart är svårare än vad jag först tänkt. Lilla J är glad snarare än ledsen, spänd snarare än orolig. Utbildningen har slutat krångla, att ta med bilen går att ordna på ett bra sätt, lägenheten på Island har bytts ut till en annan och bättre dito och rektorn har ordnat så att det finns både en plan a och en plan b och så vidare.

Just nu känns det bra. Återkommer nästa vecka om huruvida det svängt igen…

59 dagar kvar

Nu är det mindre än två månader kvar innan vi ska ge oss av och det är fortfarande saker som behöver fixas innan avresa. Vi har i alla fall berättat för de flesta vi känner och gör oss mentalt redo mer för varje dag. Under veckan hoppas jag att huset kan hyras ut och att det blir till en person som känns bra och som även kan tänka sig att ta hand om tre katter. Herre gud, när jag skaffade alla dem var jag inte direkt inställd på att snart behöva lämna dem i ett halvår för att åka på äventyr. Men å andra sidan, det verkar inte som om det finns någon rätt eller fel tidpunkt för att ge sig av. Vist finns det alltid saker som försöker hålla en tillbaka? Jobb, kärlek, saker, planer. Vi måste också försaka för att kunna åka; vi behöver lämna kompisar, aktiviteter, en planerad skidresa med hela familjen och då, som sagt, katterna och det nya huset. Men ska man tänka igenom allt tusen gånger så kommer man aldrig våga, eller hur?

Varma källor på Island 2019, första stoppet på en tredagarsvandring.

Så vi vågar. Tydligen. Utan att ha alla boxar ifyllda med lösningar och utan att veta åt vilket håll vinden blåser när vi ska hem igen. Men vi hoppas att det ska bli bra och fint och rätt, både under tiden och efteråt. Jag känner mig lite modig.

Att ta sig till Island

I början av januari packar vi in oss i bilen, åker till Göteborg och tar Stena Line över till Frederikshavn. Knappt fyra timmar senare ska vi vara framme och köra vidare tvärs över det jyska. På eftermiddagen samma dag lämnar nästa färja Hirtshals och påbörjar sin tur över havet. När vi vaknar morgonen efter väntar en heldag ute på öppna vinterhav och efter andra natten stiger vi i land för en sju timmars bensträckare på Färöarna. Efter ännu en natt ombord kommer vi därefter vakna upp utanför Islands nordöstra kust, i Seyðisfjörður.

Nu har vi bokat första delen av resan.

Ett halvår utan riktning.

Nu har vi alltså fixat jobb till mig, skola till Lilla J, boende nära både skola och jobb och resan till Island.

Dags att hyra ut radhuset och skaffa kattvakt till de tre mjauarna.

Men vad tar man med sig i en bil? Vi har ett radhus fullt med grejer och får bara välja vissa. Vad är viktigast? I en bil går det ändå in en del. Kläder, leksaker, böcker (inte glömma böcker!), playstation, gosedjur. Mest vinterkläder! Saker för att kunna vandra; tält, sovsäckar, kängor. Jag vill ha med en liten högtalare för att kunna lyssna på radion, våra täcken och kuddar, några ljusstakar (ingen blir förvånad), kanske någon tavla eller plansch, skor, mat som vi inte kommer kunna skaffa där, läxböcker till Lilla J. Även om han ska gå i isländsk skola så behöver han ta med sig svenskaböckerna och matteböckerna.

Vad hade du tagit med från ditt liv?

Jag har närt en islänning vid min barm

Lilla J har fått sitt isländska medborgarskap och sitt isländska kennitala, personnummer, som han behöver för att kunna ansöka till en skola på Island. Och vi har fått bilder på en av de möjliga lägenheterna som finns att hyra för oss. Det börjar likna något av en plan nu, även om det verkligen är många trådar kvar att dra i och fästa.

Idag hade jag också mitt livs första arbetsintervju på isländska… Men det verkar ha gått bra, för jag fick tjänsten. Berättar mer om vad det är jag ska göra när vi är på Island lite senare. Men jag tror att det kommer bli bra och roligt för oss! Vi pratar om det som ett äventyr, snarare än som en flytt. Och jobbet jag sökt är bara till och med sista maj, så även det har ett slut.

Island; i horisonten skymtar glaciärer och toppar, nära finns varma källor och rök från jordens inre.

Jag börjar verkligen se fram emot flytten på riktigt nu! Med mindre än två månader kvar till julafton är det bara lite över två månader kvar till äventyret.
För att riktigt kickstarta hela resan har vi planerat att åka färja från Danmark till Island – då får vi med oss både bil och lite fler grejer än vad som ryms i två resväskors bokade bagageutrymme i magen på ett flygplan.
Men som ni vet så kan planer ändras snabbt och totalt. Återkommer när jag fått några svar jag behöver innan jag vågar boka just den rutten…

Hit och dit

Igår ringde jag Þjóðskrá (folkbokföringen-ish) på Island för att höra mig för om hur jag skulle gå tillväga för att Lilla J ska kunna få sitt dubbla medborgarskap. En kopia på mitt pass, på vigselbeviset, på Lilla Js födelsebevis och på hans pappas dödsbevis skulle skickas in tillsammans med blankett A 170 som kunde hittas på deras hemsida. Lyckligtvis räckte det att göra det via mail, så att proceduren inte riskerar att bli så värst försenad av postgång och så vidare. Dokumenten kom i retur och Þjóðskrá tyckte att det saknades en underskrift; Lilla J måste skriva på. När jag undrade om det verkligen stämde eftersom han är åtta år, harklade de sig digitalt och sa att det ju var fel av dem. Det var ju Stora J, alltså Lilla Js pappa, som behövde skriva på!
I mitt vändande mail förklarade jag att det i själva proceduren med allt det här liksom ingick ett dödsbevis som talar om att Lilla Js pappa inte längre lever… Så att eh. Just den underskriften blir lurig att försöka fixa fram!

Þjóðskrá ursäktade sig väldeliga och försäkrade mig om att det visst gick bra utan den och att papperna nu var skickade för vidare kontroll. Hoppas på ett snabbt och trevligt svar!

Alla bilder som laddas upp här är än så länge från tidigare resor till Island, men jag förväntar mig att kunna skicka upp alldeles sprillans så fort vi har flyttat.

Jag frågade Lilla J om han berättat i skolan att han ska ta en termin utomlands, men det hade han inte sa han. Han ville inte att folk skulle prata om det och att om han skulle säga det till en så skulle det snart spridas vidare. ”Då säger han det till sin syster och hon säger det till sina kompisar och så vet alla det.”
Varför han inte ville att folk skulle veta kunde han inte riktigt svara på.

Jag försöker förbereda honom så gott det går, men jag vet att han inte kan föreställa sig hur det är att vara ny i skolan och att dessutom inte förstå språket som talas. Vi försöker fokusera på att han efter det här halvåret kommer kunna prata isländska, kommer ha fått vänner där och att vi ska vandra tillsammans i de isländska bergen.

Ibland glömmer jag bort att han är så liten, för mig känns han ofta som en vuxen.
Han tycker ju så klart att det kommer bli jobbigt att lämna alla kompisarna och skolan och allt han känner till i fotbollen, handbollen, scouterna och sånt, men han har verkligen uttalat att han vill göra det här äventyret. Och jag vet att om jag är med så är han trygg och på rätt ställe. Men ändå. Ibland känner jag bara att jag drar iväg honom, kors och tvärs, hit och dit.

Lilla J, som så gärna vill ha en familj, men istället bara har en mamma som fyller livet med jättemånga katter och planer om att göra det ena och det andra.

Medborgarskap

Det har blivit dags för ett projekt i samband med hela den här idén. Jag ska ansöka för Lilla J att bli medborgare även på Island. Det kan man om man har en förälder som är isländsk och det är säkert inte krångligt, men det är just det där med byråkrati och papper att ta fram och andra att skicka in… Hur kan det plötsligt vara härligare att dammsuga hela huset eller att sortera förrådet? Jag måste bli bättre på att göra sånt här!

Lilla J ska alltså bli isländsk medborgare och få isländskt pass. Det har han längtat efter!

Norra Island, på väg ut för att se knölvalarna dansa bredvid båten.

Knölvalen på väg ner i djupet, fåglarna, vyn. Island är så otroligt vackert!

Saker jag behöver ta fram:

• Födelsebevis
• Äktenskapsbevis
• Mitt passnummer
• Lilla Js passnummer
• Säkert något mer

Jag återkommer.